Jag drömde om dig inatt. Det kändes så äkta och allt var som det brukar vara. Jag saknar inte dig längre. Jag saknar det. Det som vi hade, den tiden som vi var oslagbara. Det var inte bara jag eller bara du, det var vi. Vi två. Det var vi mot världen eller ja, det var vad du ofta sa. "Zandra, vi ska klara det här. Vi ska klara oss igenom allt". Det har nu gått ett halvår och jag tänker ofta tillbaka på vad vi hade och vad vi kunnat haft om det fortfarande var vi.

Hela min sommar har gått åt att försöka glömma dig. Glömma oss. Att faktiskt inse att det bara är jag nu. Inget vi utan bara jag, jag och åter igen jag. Nu tar jag mina egna beslut och ingen bestämmer över vad jag ska göra. Det du säger och tycker spelar ingen roll längre. Visst det blir ofta fel men de är också det som är meningen med att stå på egna ben och va själv. Jag trivs med att va själv, att bara va min egen, ja jag till och med älskar det. Samtidigt som jag hatar det mer än någonsin. Oftast så vill jag bara var hemma med familjen eller bara stänga i mig på mitt rum. Bara för att få va själv. Och ibland vill jag bara ta tag i dig, hålla din hand, få va i din famn och blund. Blunda så hårt jag kan, så att det gör ont i mina ögon. Så att jag får låtsas för en gång skull att allt är som det ska vara.

Det är nu jag ser allt så klart. Jag ångra inte dig. Jag ångrar inte oss. Jag ångrar dom små skit sakerna vi alltid bråka om. Vi var inte perfekta. Det är inte perfekt att vara i ett förhållande. Men det var inte alltid dåligt heller. Vi hade vår bra dagar, kanske inte så mycket på slutet. Vi hade våra dagar då det var som att jag levde i en saga. Och det är dom bra dagarna som räknas och som jag minns som bäst.

Jag har träffat killar. Absolut det har jag. Vissa killar har jag klickat med och andra har varit riktiga idioter. Men jag har inte träffat någon som jag kännt mig så bekväm med så att jag har velat fortsätta in i en relation. Jag tänker inte leta efter någon som kan ersätta dig. Som tar din plats, För det kommer ingen kunna göra. Jag vet inte riktigt vart jag står längre och det lär nog ta ett tag innan jag hittar in på rätt väg igen.

Vårt kappitel är avslutat och det är dags att börja på ett nytt. Även fast det kommer va svårt.